Documentation

Letters

-Search for letters
-Search in texts

Manuscripts

Editions

Links

Contact

C18

Link: linnaeus.c18.net/Letter/L3527 • Carl Linnaeus to Kungliga Svenska Vetenskapsakademien, 3 January 1765 n.s.
Dated 1765 d. 3 Jan.. Sent from Uppsala (Sweden) to Stockholm (Sweden). Written in Swedish.

Då jag jämnförer de wettenskaper, som blomstrat för 100 år, och nu snart gådt under sin horizont, med dem, som nu dagas wid upgående tiden, finner jag dem bägge emellan en så stor skillnad som emellan natt och dag.

När jag läs de Academiske arbeten, som för ett secel utkommit, finner jag i dem en otrolig lecture, samt mera arbete än i wåra. Men då jag läsit några arck, och erhindrar mig hwad jag läsit, märcker jag hela drösen af agnar och knappast några goda korn. Allt bestod i de lärde och döde språken, i de gamles erudition eller placitis.

Twärtom när jag wänder mig till den annalkande tiden, ser jag endast de practiske och fruktbärande wettenskaper, och hwad som till dem lägger grunden; jag ser idel naturkunnighet, Astronomie, Physique. Mechanique, Oeconomie, Chemie, Medicin, Konster, Manufacturer etc. som reflectera genom oss människior skaparens wishet och allmackt, då wi hugnas och underhållas af hans werck.

Det har måst tillgå med wettenskaper, som med wäxter. Wäxterne begynna af minsta ämne, wäxa till blader och stjelkar, men ändteligen blomstra och bära frukt. Den som will läsa wettenskaper, måste först lära bokstäfwer, så stafwa, sedan hoplägga, derpå lära gloser och fraser, änteligen begriper han texten.

Men att komma till mitt egit ämne eller naturkunnigheten, så finner jag i den lika tillväxt. De äldre uppehöllo sig att endast upptekna och uppräkna stenar, wäxter och djur; mera hinte the icke; allt bestod i ett minneswärck, utan att man såg, hwartut wägen skulle lända; nu sedan man så länge trampat, begynner man få se naturens palaits och koxa in i dess förr tillslutna kamrar. Der får man se i den största confusion af de skapade ting den största skaparens ordning; naturens oeconomie; naturens politie; skaparens mirakel; in summa allt, äfwen det förakteligaste och det giftigaste emplojeras till människjans nöjen, nytta, förnödenheter, der allt är determineradt till något wist ändamål, och der ingen ting blifwer onödigt af allt det Gud förlänt oss i de 3 naturens riken.

Men att jag må widare föllja progressen af mine wettenska¬per, ser jag huru de förste efter palingenesia literarum, arbetade att upptäcka de skapade ting, och att utskjära dem uti beskrifningar och figurer.

Beskrifningarne blefwo då inswepte uti långa och widlöftiga orationer, som nu lämnas så nakne, som de äro födde, med så många ord, som äro betydande, utan snömos, det är med caracteristiske beskrifningar, som utesluta den naturligt allmänna structuren: Man säger nu intet mera om djuren, att hufwudet sitter framman för kroppen; eller ögonen i hufwudet; eller att en fogel har twå wingar och twå fötter; ej heller på wäxter, att roten är mörk, bladen gröna, blomman wacker, och att frugten kommer efter blomman; utan man anförer allenast skilljagtige märken.

Figurerne hafwa sig på lika sätt. Jämnförer jag de förstas figurer, ex. gr. Cubae uti des horto sanitatis med Ehrets i horto Cliffortiano, äro de förre att anse som spöken emot änglar.

Figurerne i 15 seculo behöfde öfwerskrift, om de skulle igenkjännas; man målade en hare och skref öfwer att det skulle wara en björn. Man gjorde figurer efter andras berättelser, utan att se objectet; så att en nu endast får wämjelse för boken af det man ser figurerne.

I begynnelsen af 16 seculo woro ännu figurerne usle, men innan slutet häraf blefwo de allmänt drägelige, hälst sedan de af goda mästare begynte skäras i Buxbom.

Wid begynnelsen af 17 seculo, då man såg att de subtile strek ej så lätt kunde dragas i träd, begynte somlige att sticka dem i koppar; det gick något trögt i förstone, och taflorne blefwo smutsige; men innan seculi slut såg man Dödarts präktiga figurer uti franska Wettenskaps Academiens Handlingar, att förtiga andra.

Ännu i begynnelsen af detta seculo, oaktadt figurerne blefwo nog artige, behöfde man uppstapla en hel hop synonyma, hwar gång någon wäxt eller djur skulle determineras, hwarföre ock hwar måste skaffa sig ett talrikt biblioteque och uppslå alla citationer, intill dess de naturkunnige begynte måla sina naturalier med lifliga färgor, så att man ej mögligen kunde misstaga sig. Jag talar ej här om de gamlas illuminerade figurer, som gjorde med en färg alla blad gröna, eller alla gula blommor lika gula; utan jag pekar på Merianae Surinamske insecter, Sebae naturalier, Frischens foglar, Catesbys fiskar, Ehrets wäxter, Roesels insecter, Edwards foglar, Regenfuse snäckor, der objectet står så lefwande, som den bäste portrait målare kan afskildra en människjas ansigte; ibland alla desse excellera Roesel i Insecterne, Edward i foglarne, Regenfus i Conchilierne, Ehret i wäxterne, hwilcka äro så prägtige, att den kjänsellösaste Hottentotte kan dra-gas i admiration och affection för skaparens wärck.

Då jag widare efterfrågar, hwad orsak drifwit denne sort af litteratur till en sådan högd, finner jag att endast uppmuntran gjordt alltsammans. Rika engelska Herrar bidrogo till Catesbys resa till America, och betalte hans tabeller dyrt. Roesel blef uppmuntrad af Baron thertill. Ehrets tabeller betaltes med en gvine stycket, så fort han dem kunde praestera. Hans Maj[estä]ts af Danmarck frikostighet skaffade oss Regenfuses snäckor. Edwards uppmuntran kan läsas af hans företal. Nu skryta Engelsmän med sin Edward, tyskar med sin Roesel, Danskar med sin Regenfus, och det med rätta.

Wåra bibliothequer hafwa af dem fått en ny glants; sjelfwa Potentaterne måste stanna wid desse böckers öpnande och låckas till wettenskapernes gynnande.

Men lät oss, Mine Herrar, jämnföra dessa wår tids underwärk med de figurer, som Eder egen Clerck gjordt öfwer de raraste Indiens Papilioner, så skall i, Mine Herrar, få se, att sjelfwa swarta afwunden måste tillstå, att ingen af alla de före nämnde, ja ingen i hela werlden hunnit praestera någon bok med figurer af sådan raritet, prackt, liflighet och skjönhet, som med H[err] Clercks kan ställas i parallel. Detta sätter mig i så mycket större förundran, som jag på 27 år, ifrån det jag ifrån mine utländske reser hemkom, alldrig kunnat praestera en enda ärlig figur. Hade jag haft detta hjelpmedel, som haft tillfälle att se mer än någon annor af rara djur och wäxter, säkerligen hade jag ynglat hwart quartal någon observation. Jag kan nästan förtryta att en man uti så ringa situation, och utan minsta understöd, allenast med en brinnande hog att hedra sitt fädernesland, har kunnat hinna fram om alla andra; men då jag betänker hans swaga situation, skjär det mig i innersta hjertat, att se honom consecrerad för wettenskaper, delabrerad uppgifwas, utan uppmuntran, utan erkjäntsla. Hans situation lären i, mina Herrar, känna bättre, än jag, ty han är eder associerade.

Om min intercession kunne uppwäcka någon commiseration för honom, uppoffrade jag den af warmaste hjerta.

Jag är wiss, att i, Mine Herrar, som utgöra en så lysande Wettenskaps Academie, lära ej åtnöja Eder, att endast emottaga, remittera och uppgifwa rön, — utan fast mer att uppmuntra och promovera wettenskaper. Hwad wärdigare subject kunne jag wäl Eder föreställa. Huru skulle icke fäderneslandet blifwa hedrat, om Hans bok blefwo allmän; huru fattigt skulle det icke se ut, att ett sådant wärck wore gjordt, men ej kunne blifwa allmänt för wettenskapskjöld i wårt kalla Norden. Men att gifwa förslag till undsättning, sic stantibus rebus, det blifwer något swårare.

Wettenskaps Academien består af 2 slags ledamöter: af arbetare och magnater. De förre hafwa wi att tillskrifwa alla de rön, som lysa i Academiens handlingar, de senare tilkommer at upmuntra och befordra. Magnaterna kunna blifwa Academien så nyttige, ja wäl mera nyttige, än de starkaste arbetare, deräst academien endast gifwer dem tillfälle. De fläste Magnater skulle med fägnad bidraga dertill af allt hjerta; jag har sedt och märckt de tydeligaste prof här af på mig sjelf. Desse Magnater äro hela rikets driffjädrar; hwad wore wäl för ett helt rike, att sätta en idog Clerck uti någon fördelagtig situation?

Det kostar Eder, mine Herrar, att intercedera med ett enda ord hos Magnaterne och jag är wiss att flere af dem skola med fägnad wilja blifwa Maecenater.

Dixi

Carl v[on] Linné.

Upsala 1765
d[en] 3 Jan[uarii]

Kongl[iga]
Wettenskaps Academien
Stockholm
frijbr[ef]

upSUMMARY

Not yet available

upMANUSCRIPTS

a. original (KVA, Carl von Linnés arkiv). [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8]

upEDITIONS

1. Svenska arbeten (1878), vol. 1, p. 138-144   p.138  p.139  p.140  p.141  p.142  p.143  p.144.
2. Bref och skrifvelser (1908), vol. I:2, p. 271-275   p.271  p.272  p.273  p.274  p.275.

upTEXTUAL NOTES

a.
MS1 [only the signature and the address written by the hand of Linnaeus]