Documentation

Letters

-Search for letters
-Search in texts

Manuscripts

Editions

Links

Contact

C18

Link: linnaeus.c18.net/Letter/L3893 • Carl Linnaeus to Abraham Bäck, 3 March 1767 n.s.
Dated 1767 d. 3 Martii.. Sent from Uppsala (Sweden) to Stockholm (Sweden). Written in Swedish & Latin.

Wälborne H[err] Archiater.

Så oförmodeligen hastigt, som hiertrörande fingo wij förleden postdag notificationen om Min K[iäre] Broders sal[iga] Frus dödeliga frånfälle, att wij ej kunne sansa oss.

Ack Min K[iäre] Broder har mistat alt för mycket; en fru utan like; ett mönster bland alla Fruer! en så ärbar, så wacker och behagelig, en mot sin man så kiär maka; en uti alt sitt lefwerne så ostraflig; af alla menniskior så wördad Fru! Altså har Min K[iära] Broder så mycket mer mistat af all sin timmeliga lycksalighet! Om Edra heta tårar kunne upspädas med mina, så skulle M[in] Br[oders]s ögon blifwa swalkade. Men orsaken är större än att den kan häfwas med tröstande äller behiertande. Ty medel, som den kan ärsätta, finnes wähl aldrig.

Stackar Edra små barn, som knapt fått se äller lära känna, sin makalösa moder; stackars små som måste wara moderlösa; stackars Min K[iäre] Bror, som hwar dag skall se dem, som påminna M[in] K[iäre] Br[oder] deras saknade ömma moder. Så går det här i wärlden; wij hade intet när wij kommo, hit; alt det wij fått är ett lån af Gud; när han fodrar sitt tillbakas, kostar det så mycket mer att lämna, som det är större capital.

Men lätt oss betänka hwad wårt lif är; wij lefwa alla som skulle wij aldrig hädan. Lät oss komma hog, at vita data est cum exceptione mortis, et quod ipsa vita nihil sit nisi via ad mortem, så att ex ipso puncto, quo primam lucem vidimus, iter mortis ingressi sumus. Infantiam in se pueritia, pueritiam pubertas, juventutem senectus convertit; så att ipsa incrementa damna sunt. Aetates nostrae incredibili velocitate volvuntur, et sic vita infiniti temporis nullam partem occupat; minorem certe portionem aetas nostra quam partem puncti habet, si tempori comparetur omni. humana omnia brevia et caduca sunt. quotidie morimur ipsi; quavis hora demitur vitae pars et adultior aetas quod vocatur, pauci tantum sunt circuitus annorum. Ack all den folkhopen som krälla i stockholm, huru länge skall den existera, sannerligen några få åhrs omlop giöra att de förswinna. Här är ej frågan om det skall ske, utan när! nihil tam fallax est quam vita humana, nihil tam caducum. humana omnia brevia et caduca sunt.

Tänk äfter hwad wårt älendiga lif är. wij skola dageligen wårda och laga den usla kroppen. wij gå här och spärra som kalkoner; wij oroa och plåga hwar andra; wij äro underkastade så många 1000de beswär, farligheter, ledsamheter, sorger och förtretligheter, att jag må säga med Seneca: certe nullus vitam accepisset, nisi daretur insciis. Lät oss se oss tillbakas på det förflutna som förswunnit liksom en dröm; förgängeligt och lapperie altsamans. lyckelig den som döden genomgått och absolverat; han åter står för oss älendige. eo ibimus quo omnia veniunt. ad hanc legem nati sumus, omnia sternet abducetque aetas. quid stultius dolere mortem, cui omnes nascimur. magnum itaque sumamus animum adversus istam cladem, quae evitari non potest. Petimus omnes portum navigantes ; quis doleat se primum attigisse, nec diutius jactari incertis tempestatibus; viam longiorem ad mortem male judicamus praestare; si stultus qui fleverit quod ante centum annos non vixerat, aeque stultus est qui flet, quod post seculum non vivat. Det war nödwändigt att antingen sal fruen skulle gråta M[in] K[iäre] Br[oder] äller han henne; hwilket tycker M[in] K[iäre] Br[oder] warit bättre? Mors certe est optimum remedium naturae. morbos sanat, calamitates arcet, dolores solvit, nos in illam tranquillitatem reponit, in qua antequam nasceremur, jacuimus. Infelices omnes permansissent felices, si mors prius accessisset; ante obitum nemo beatus. Föreställ Eder M[in] Br[oder] att hon i långan tid skolat suttit änka med edra små barn och sörgt Eder, huru hon då warit olyckelig. Nu är hon frikallad för all werldens förtretlighet.

Wij böra tänka, då wij gå ur werlden, att en Gud är, som under största confusion regerar alt, att alt måste gå äfter hans behag; han är här hemma; wij recommendera honom wåra barn som warit, är och blifwer; han föder både bij och biörnar; all wår konst och omsorg är fåfäng, utom den att recommendera dem i Hans hand och hägn, som giör af smått alt hwad stort blifwer. Annors gå de rikastes barn på slutet och betla bröd; men är Gud förmyndare, wäxer arfwet af hans hand, som det förwaltar. Min K[iäre] Br[roder] sörger en makalös fru, som Gud Eder lånt. Föreställ Eder warit på en ståtelig collation där i haft alt uptänkeligt nöje; om i då dagen äfter lågo gråtande att giästbudet warit alt, skulle icke de, som ej fått lika förmon, förundra sig öfwer Eder med skiähl?

jag har haft en tid för tröst, då jag mistat något redbart af egendom, att trösta mig med det, att om jag, som många andra icke haft det och fått det af wår Herre, så hade jag aldrig sörgt. Tacka nu Gud att M[in] Br[oder] fått ägt uti sine liufwe åhr en så behagelig fru. Kom hog att bara dräggen är quar af lifspocalen; kom hog att wägnen går ju längre nedföre, ju fortare. Se tillbaka på den förflutna lefnaden, är icke den liksom en dröm, sådan blifwer den fölliande, om ej wärre, och på slutet altsamans en dröm. Skall man beklaga den som drömt kortare; som sluppit de triste dagar, de många bräckeligheter som åldren medföra. sannerligen ingen giorde wäsende af döden, om man ej woro bedragen, att man här skulle lefwa in nestoreos annos. Sannerl[igen] man skulle skatta den lyckelig, som döden öfwerståt, som wij fasa så mycket före, och tro blifwa så marterande, ty den woro entledigad från alt bekymber; lätt oss wäga nöjet och bekymbren emot hwar andra, sannerl[igen] öfwerwäga beswärligheterne. Men jag missbrukar min Bror och twättar förlänge morianen; men jag kan ej släppa min K[iäre] Br[oder] med mina tankar som är då jag lefwer

Min Kiäreste H[err] Broders
ödmiuke tienar[e]
Carl Linné.

Upsala 1767
D[ie] 3 Martii.

upSUMMARY

Linnaeus sends Abraham BäckBäck, Abraham (1713-1795).
Swedish. Physician, president of the
Collegium Medicum, Stockholm. Close
friend of Linnaeus. Correspondent of
Linnaeus.
his condolences on the unexpected death of Bäck’s wife [Anna Charlotta BäckBäck, Anna Charlotta
(1737-1767). Swedish. Wife of Abraham
Bäck. Born Adlerberg.
].

Linnaeus consoles Bäck for his great loss, and he is sorry for their small children who have hardly come to really know their mother. After all, however, everything is just a loan from God, and when it is requested back, nothing can be changed.

Linnaeus gives a discourse in Latin and Swedish on the shortness of life: The crowd that lives in Stockholm is doomed to disappear in a few years’ time. Nothing is as treacherous as human life, and nothing as perishable as what humans bring together.

Again, Linnaeus returns to the proverb, found in Seneca, that nobody would accept being born if he knew what life would be like. The one who is dead has nothing left to care about. Those who live have to sail on. Either, Bäck’s wife would mourn him, or he her. Bäck should consider what it had meant to her to be left alone with their children, after Bäck had died. Now, she is free.

Bäck should be thankful for the time that they had lived together.

upMANUSCRIPTS

a. original holograph (KVA, Carl von Linnés arkiv). [1] [2] [3] [4]

upEDITIONS

1. Bref och skrifvelser (1911), vol. I:5, p. 148-151   p.148  p.149  p.150  p.151.