Rycktet som förer alt, hade straxt för Eders Höggrefl[ige] Excellences nådiga notification hitbrakt den högst beklageliga tidningen, om Hennes Nådes, Fru Grewinnans, RikRådinnans och ÖfverHofmästerinnans sorgeliga frånfälle.
Eders Excellences smärta kan min tanka ej utan blödande hierta åskåda. jag tyckes mig se Eders Excellence krönt med silfwerhåren, gå fram och tillbakas uti de älliest täcka rummen på Åckeröen, som nu af en tiok sorgedimba äro mörka, och där jämra sig: non quœ soletur, non quœ labentia tarde tempora, narrando, fallat amica adest.
Men Eders Excellence, som mer än någor annor studerat på denna wärldenes förgängeligen hushålning, har nogsamt sedt huru sällan händer att twänne såta Makar valedicera på en och samma stund, lärer finna sig att tacka Gud det Fru Grewinnan ej öfwerlefwat, för hwilken blefwit swårare att dämpa sorgen, än för Eders Excellence, som altid warit klädd i wishets harnisk. Jag törs ej mer rifwa och röra det sår, som tid och glömska endast kan läka!
Lyckelig den som får med frid samblas till sina fäder ofläckad af en bedrägelig werld, wördad af alla, beklagad och saknad af ett helt rike, äfter så ährefull wandel innesluta sig i sin sofwe Cammar.
Jag blandar mine tårar med Eders Excellences, och förblifwer till min yttersta timma
