Documentation

Letters

-Search for letters
-Search in texts

Manuscripts

Editions

Links

Contact

C18

Link: linnaeus.c18.net/Letter/L4662 • Anders Sparrman to Carl Linnaeus, 23 May 1772 n.s.
Dated d. 23 Maij 1772. Sent from False Bay (South Africa) to Uppsala (Sweden). Written in Swedish.

Caffriae in Baij Falso d 23 Maij 1772

Uti mitt sista af 4 Maij hade jag äran som kortast nämna det uppe på Bergen i Baij Falso funnos sådane märken och lämningar som hafs swallet gör wid stränderna och jag trodde af det endast kunna ordsakas.

Jag har sedan mera under mina HBationer sedt efter och tänkt på denna saken samt gjort siälf så många inkast som möijel. att jag eij skulle insinueras tro annat än som wärkel.

Under detta har jag funnit så tydeliga tekn till Wattuminskning herstedes, att om jag warit den twifwelaktigste Thomas i denna Artickel skulle jag snart blifwit trogen.

Jag will allenast åberopa mig det som kan ses her näst i kring, på det att hwarje Nat: Curiosus som kunde koma hit upp med nogot af de flere skepp i denna hamnen ärl. förfriska må kunna controllera med mig.

Norr om Commendeurens hus en 1000 steg wid pass är nogra bergs hukar från stranden nestan upp till spetsen öfwerdragne med sandbeddar, på dem finnes sneckskal NB perpendicular till en högd wid pas öfvr hafsytan 60 a 80 fot de äro af små Helices och efwn conchae bivalves flere slag men nog sköre och förstörde hälst der nogra wäxter börjat inrotat sig i sanden. Man kan omöijel. gissa nogon likl. orsak hur dessa kunnat koma dit än genom hafvet, ty dessa ställen war så obeqwema tillkoma att vel troligt ingen för mig giort sig mödan gå dit i sanden mindre slepat en hop snäckskal med sig för att kring sprida. Skulle fågl elr andra diur gjort det skulle man finna slikt på andra ställen som mellan wäxter etc men de äro den förmodel af dem förr till rätta befodrade. På andra stellen jag funnit snäckskal har jag kunnat letat annan orsak dertill som kalk bränning m.m. som dock eij kan appliceras till det nämda ställe. Continueras wägen åt staden Cap kan en uppmärksam ha nöije se tekn till vatten minskning på ömse sidor om wegen så långt den följer stranden.

Ett starkare skel har man ner man noga i aktagit wid hafs stranden huru swallet elr Nautis Bränningarne tillswarfwa uthåla inskera och figurera stenarne olika, alt som de warit hårda till elr kan Supponeras förr haft Figuren, så att de af deras facetter elr sidor som äro situerade mot den kanten af hafwet hwarifrån Bränningen Naturl. vis ock bör wara starkare, äro och mera nötta och figurerade samt de i proportion efter läget som vattnet kunnat swalpa på sidorna och bakom m.m.

Samt då man sedermera går upp för och längs efter Bärgs ryggen hälst till den högste af spetsarna så skall man öfweralt finna samma förhållande mellan stenarens märken och Situation; Att detta är märkligast på de högsta Spetsarne kommer för model. deraf att den tid de warit exponerade för hafs swall så har det kunnat agera på alla sidor af dem och med mera force som de eij haft nogon garante elr wärn af nogot annat som de nedre klipporna. Att soml Stenar ha litet elr intet af dessa märken kan man finna orsak till af hos stående Boscage etc. etc. etc. Framstrykande vatten fall floder och källsprång har eij kunnat giort dessa märken, ty hur skulle de kommit till spetsarne af högsta bergen. Sant är att äfwen och i kanterna af lösa stenar jag sedt diupa hålor i de lösare sandstenar som förmodel skedt af qwarstadnat Rägn wattn, men af Rägn kan eij förklaras att stenarne äro lika så märkte der de äro garanterade för Rägn af öfwerlutande hällar och under hwilka somliga fler personer kunde stå Rägnfria. Kunde jag så lifligt på papperet föreställa det åberopade m.m. som det på stället faller en uppmärksam i ögonen, så blef det mer än tillräckel. öfwertygande om en Wattuminskning herstedes genom hwilken endast det anförde tillsamans tagit kan skeligt förklaras. Hwarken Thermometr elr andra instrumenter har jag att dermed determinera bergs högden her, den är wäl eij så dryg som Taffelbärgets. Herboende jag frågat ha eij kunnat ge nogon upplysn om elr haft attention till vatten minskn. Jordhwarfwen är swårt för mig kunna determinera jag har eij än funnit nogot beqwämt ställe dertill. Generelt, är wid spetsarne och stenmiddeln olika slags jord mån men wid foten af Bergen och stranden altid sand. Her är en diup brant från ena bärgs ryggen som tyks wara sten altsamans allena nogra Buskar och wäxter i jord utur Bergsprickorna, mån derföre alla berg eij innuti ha en kjärna af sten i skapelsen danad, hwilken efter hand sedan omkläts med sand, lera wäxter och mylla.

upSUMMARY

In his letter to Linnaeus of May 4 [the letter referred to was dated 2 May 1772Letter L4670] Anders SparrmanSparrman, Anders (1748-1820).
Swedish. Naturalist, physician and
traveller. Disciple of Linnaeus. In 1765
he went on a voyage to China and in 1772
to the Cape of Good Hope, where he
served as a tutor. Later the same year,
Sparrman went on James Cook´s
second voyage as assistant naturalist to
Johann Reinhold Forster and his son
Johan Georg Adam Forster. After his
return to Sweden in 1776 he was
appointed keeper of the natural
historical collections of the Royal
Swedish Academy of Sciences in 1780. In
1787 he participated in an expedition to
West Africa. Practicing physician in
Stockholm. Author of several works, the
best known of which is his account of
his travels in South Africa and with
Cook. Son of Brita and Eric Sparrman.
Correspondent of Linnaeus.
mentioned that he had noticed marks caused by sea-water high up in the mountains, clear proof of the lowering of the sea-level. Mountains near the beach are covered with sand almost up to the top. In the sand he has found shells, Helices and Conchae bivalves. This must mean that the sea has once reached that far. There are also marks on the cliffs after waves and surf. His observations have made him absolutely sure of the recession of the sea. If Sparrman has been the most doubting Thomas before, he is a believer now.

upMANUSCRIPTS

a. original holograph (LS, XIV, 258). [1] [2]

upEDITIONS

1. “Anders Sparrman to Carolus Linnaeus” (1957), p. 130   p.130.